Resan till Helsingfors

flygpl1.jpg
I går kväll kom jag hem från Helsingfors. Bilden ovan är tagen någonstans mellan Helsingfors och Åbo.

Jag var på det privata sjukhuset Orton i Helsingfors som är specialiserat på ortopedisk behandling och smärtlindring. Det jag gjorde heter ”CT-styrd nervrotsbedövning”. På fyra olika ställen i ryggen satte de långa kanyler ända in till nerverna i ryggraden. De tog bilder med datortomografi samtidigt för att nålen skulle hamna på exakt rätt ställe. Sedan sprutades det in ett bedövningsmedel och kortison.

Det kan ge hjälp för vissa upp till ett halvår. Eller två veckor. Eller inte alls. Jag har inte känt någon effekt än men jag hoppas fortfarande för det kan ta några dagar. Samtidigt är jag medveten om att det är ett långskott: andra metoder som gått ut på att bedöva och lugna nerverna i ryggen har inte funkat på mig.

Jag hade rullstolen med mig. Min mamma följde också med för att hjälpa mig.

mig2

Här är jag hemma igen. Det här är faktiskt den första bilden jag tar med mig själv i rullstol. Det är inte vad jag vill förknippa med mig själv, men det går framåt.

Tack vare rullstolen har jag till exempel kunnat följa med familjen till Lilla Holmen, en strand på Åland som ligger på en liten ö. Det var första gången på flera år.

Jag hade gott om tid att fundera på allt möjligt under resan till Helsingfors. Kring min situation i allmänhet: varför just jag måste ha ont varje dag och inte kunna gå, när andra slipper. Men även om hur svårt det kan vara att resa när man har ett handikapp.

En mening som dök upp i mitt huvud fastnade hos mig:

”The world doesn’t owe you anything.”

Världen är inte skyldig dig något. Ingen kommer att rädda dig från dina problem.

Sjukvården gör det som är möjligt, vilket är mycket mindre än man tror när man är frisk. Vissa sjukdomar dör människor av trots att sjukvården gjort allt. Min ”sjukdom” är inte allvarlig på det sättet, men ändå tuff för mig och min familj. Här har jag skrivit mer om det.
Läkare försöker med allt de känner till för att hjälpa. När det inte finns något kvar ger de upp och går vidare till nästa patient. Ibland får jag en ny läkare med nya idéer, som det här jag fick prova när jag var i Helsingfors.

Jag kanske är cynisk. Det är på gott och ont, jag tror det hjälper mig att inte bli arg och bitter över orättvisor utan använda min energi till det som är viktigare.

Jag tror inte på rättvisa i världen, eller på någon Gud som styr våra öden. Enligt mig är världen en organism som rusar fram utan mål och mening. Världen är kaos.

Det finns skönhet i kaos.

Det är en tröstande tanke.

Publicerat av

Jag älskar virkning, särskilt amigurumi! I love to crochet, especially amigurumi!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s